Lunchstället vi var på var en mycket vacker rastplats.

På väg därifrån såg vi en Antilop-bebis som bara var ca 20 minuter gammal (fortfarande blöt) och redan uppe på fötterna. Strax efter jag tog kortet så sprang den lille runt sin mamma för att wwwa sina ben. Mamman går iväg när hon ska föda och sedan går hon tillbaka till gruppen igen så fort hon fött. Så då gäller det ju för den lille att kunna hänga med tillbaka till gruppen.

Så här ser Kori Bustard-hannen ut när han går och visar upp sig för en hona. Det är den tyngsta fågeln som kan flyga, medelvikt ca 14 kg.

Eftersom vi är i kratern så kommer lite mer djur….

Nu är det dags att lämna kratern. Man kan skönja vägen i bakgrunden.

Som tur var så kör Fredy väldigt lugnt och säkert och som grädde på moset så är vägen enkelriktad ;))) Inga läbbiga möten här inte, hihi

Tyärr så filmade jag istället för fota när det var som brantast så det syns inte hur brant det verkligen var. Filmen blev dock väldigt skakig och suddig så den fick hamna i papperskorgen. Jag får nog hålla mig till foton istället för film i fortsättningen;)

Det var skönt när vi var uppe 😉 Stigningen var drygt 600 meter vilket kändes.

Så var vi framme vid Ngorongoro Serena Lodge där vi ska sova en natt.

Ytterligare ett läckert ställe! Här fick vi två rum i anslutning till varandra. Mille i ett rum och Ewa och jag i rummet bredvid – med en dörr emellan så att vi kunde gå emellan rummen. Tyvärr så luktade det bensin i Milles rum så hon kunde inte vara där. Men hon fick ett nytt rum så det var inga problem.

Lodgen låg inbyggd i berget och överallt var det sten. Rummen hade en fin stenbalkong med en fantastisk utsikt över kratern. Det kändes verkligen att vi var uppe på lite högre höjd nu för här var det lite kyligare. Lite här och var fanns det eldstäder. Det här stället var lite större än de tidigare vi varit på. Vid middagen bad vi att vår guide Fredy skulle få sitta med oss vid bordet. Det var inte helt självklart, men servitrisen skulle kolla med chefen vilket han gjorde och kom sedan tillbaka och sa att det var ok.

Fortsättning >>